Kommunikation är vårt sätt att kompensera att vi inte kan vara någon annan. Det är vårt sätt att överbrygga avståndet mellan oss. Genom att kommunicera kan vi dela med oss av våra inre världar. Vi kan öppna oss och visa en del av vårt inre eller ta emot en bild av någon annans.

Genom att lyssna hjälper vi den som kommunicerar bygga en bro till oss. Vi får möjligheten att se mer av dem och hur verkligheten ser ut ur deras perspektiv. Det kräver att vi är villiga att ta emot vad de förmedlar. Allt för ofta förutsätter vi att vi redan vet. Fasta i förvisningen att vi vet hur det ser ut på andra sidan bron tar vi oss inte en titt.

”jag har skiljt mig” … ”vill du berätta mer?”

Konflikthantering handlar inte om att offra sig. Det är något jag önskar att jag kunde befästa i alla de som jag undervisar. Vi behöver tala mer om självhävdande för att inte konflikthantering ska bli självvåld.

Att lära sig hantera konflikter konstruktivt handlar på ett plan om att lära sig agera på ett sätt som möjliggör en konstruktiv lösning för alla parter. De tekniker kursdeltagare förväntar sig att få lära sig tenderar att handla om hur man agerar på ett konstruktivt sätt gentemot andra. I själva verket borde de flesta först lära sig att handla konstruktivt mot sig själva men det är givetvis svårt att lära ut när de kommer för något annat.

Även förgrundsgestalten för ickevåld, Gandhi, som kämpade för ickevåld hela livet och störtade en regim utan att använda våld menade att om du måste välja att förnedra dig själv eller slå någon annan så bör du välja att slå den andra. En av hans personliga styrkor var att han reste sig över alla försök att förnedra honom och därför kunde han använda sig av ickevåld. Samma regel gäller i alla relationer, låt ingen få dig att känna dig trampad på. Först då kan du lära dig att hantera konflikter tillsammans med den andra på ett konstruktivt sätt.

En annan förgrundsgestalt inom ickevåld som det talas mycket om är Marshall Rosenberg som skapat Non Violence Communication, även kallat NVC och giraffspråket. Han har ägnat hela sitt liv åt att kämpa mot våld, och med våld menar han allt han uppfattar som förtryck. Han har föreläst och undervisat i hela världen om hur människor ska kunna komma närmare varandra genom att inte trampa på någon. Samtidigt säger han att vägen dit går via att lära sig sätta sina egna gränser och hindra andra från att trampa på en. Det är först när man kan vara empatisk mot sig själv som det är möjligt att känna och visa äkta empati mot någon annan.

Jag tycker detta är kunskap som får alldeles för lite plats konflikthanteringssammanhang. Mänsklig interaktion florerar av sätt att trycka ner varandra och det behövs alternativ för att kunna hantera mellanmänskliga konflikter mer konstruktivt. Men jag skulle vilja hävda att det särskilt bland de som intresserar sig för konflikter är ett större problem att de trycker ner sig själva än att de trycker ner andra.

Vad upplever du självhävdande har för plats inom konflikthantering?

En insändare i dagens upplaga av .SE:

Diskriminerade har i alla fall rätt att klaga
Jag är en medelålders man med etnisk svensk bakgrund. Jag tillhör helt enkelt den enda grupp, av alla grupper, som INTE är diskriminerad, och det gör att jag känner mig … diskriminerad.

Jag kan känna ett förakt från de andra grupperna för att jag tillhör denna hemska grupp som diskriminerar alla andra men ändå inte är nöjd.

Att tillhöra gruppen gör att jag har hundratals andra, plus en inkvoterad grupp, att kämpa mot för att få bostad, arbete och utbildning.

Och det är inte lätt, då skulle jag bra mycket hellre tillhöra en diskriminerad grupp, då får man åtminstone rätt att klaga.

Signatur – Ännu en diskriminerad

Har ni läst mina tidigare inlägg vet ni att jag just nu lyssnar på en kurs från UC Berkeley om ickevåld. En av grundstenarna för den filosofin är att man inte kan skapa positiv energi genom att tillföra negativ energi. Jag har inte hunnit reflektera över det tillräckligt mycket för att ha en egen ståndpunkt i frågan men spontant tycker jag att det är ett intressant sätt att analysera konflikter på. Mycket av det vi gör i konflikter är helt enkelt inte särskilt hjälpsamt. Det brukar t.ex. hagla anklagelser och förebråelser i en vanlig konflikt. Det tycks vara naturligt att klaga och kritisera för att försöka åstadkomma en positiv förändring. Så där på rak arm kan jag inte komma på något tillfälle då det varit en bra strategi.

Det finns många olika målbilder bland dem som är mest engagerade i diskrimineringsfrågor. Vissa kämpar mot diskriminering, andra kämpar för sina grupper. Jag är mest intresserad av att människor ska få rätten att vara enskilda individer och inte klumpas ihop i stereotyper. Förutsättningen för det tror jag är att vi möter varandra som enskilda människor och skapar mellanmänsklig kontakt, empati om man så vill. Jag tror om något att både kontakt och empati hindras av att man försöker bekämpa diskriminering genom att fortsätta klumpa ihop människor i grupperingar.

Samtidigt inser jag att det finns problem med mitt synsätt. Lite tyket formulerat föreställer jag mig att problemet är att om man har bråttom och vill känna att man gör något är det lättare att ta tag i och göra något för en grupp än att arbeta för att vi ska se varandra som individer. Frågan är dock om det är en bra metod. Jag tror sällan att den bästa metoden att lösa ett problem är att angripa det med samma metod som skapade problemet till att börja med.

Jag är förövrigt intresserad av era åsikter. Särskilt intressant tycker jag att det vore att få höra hur någon som är engagerad i diskrimineringsfrågor upplever kontrasten mellan att se människor som individer respektive en del av en grupp.