Nyheter som den här, ”Bloggade – fick sparken”, gör mig frustrerad. Så mycket onödigt lidande, psykiskt och ekonomiskt, som kunde undvikits med enkla medel.
Aftonbladet rapportera att Gina Eklund fått sparken för att hon bloggat. När man läser mer finner man en långvarig konflikt. I över 2 år har hon bloggat och redan tidigt hittar man kritiska meddelanden om chefen som hon senare börjar kalla ”knaschefen”. Gissningsvis har ingen av dem varit nöjda i relationen.
Det är så tråkigt att läsa om sånt här. Två år av mänskligt och ekonomiskt lidande. Hur mycket stress och spänningar har inte Gina och hennes chef byggt upp under tiden? Hur mycket har det påverkat verksamheten? Att vara kritisk till sin chef är normalt. Faktum är att jag lär chefer att låta de anställda hata dem en smula. Det är klart man ibland reagerar mot någon som bestämmer över en. Men när det finns långvariga negativa spänningar i relationen mellan chefen och de anställda är det något man ska ta tag i.
Konflikter går att reda ut, särskilt om man tar tag i dem i tid. Tänk vad de skulle kunnat bespara sig själva och företaget om de tagit tag i detta för två år sen.
Andra inlägg i ämnet:
{ 2 trackbacks }
{ 2 comments… read them below or add one }
Hej!
Jag vill bara tacka för din blogg, den är jättebra och jag är här titt som tätt. Har lite svårt att läsa mycket text på en gång, så det går lite långsamt, men jag har tid. Jag har lärt mig mycket här! 🙂
Något som jag funderar mycket över är vreden och förlåtelse. Har du några tankar om det? Jag blir inte klok på hur man kan tänka. Och om den man är vred på är död? Konflikten finns ju ändå, sålänge man inte kan städa ut den..
skrivit något litet ibland i min blogg t ex här:
http://tantvass-juli-2006.blogspot.com/2006/08/lite-om-vrede-och-frltelse.html
och här:
http://tantvass-augusti-2006.blogspot.com/2006/08/smittskydd-och-sinnesfrid.html
Tack för den vänliga kommentaren. Det glädjer mig när någon uppskattar vad jag skriver.
Jo, jag har tänkt mycket på ilska och förlåtelse. Jag tycker också det är ett svårt koncept.
Som med många svåra koncept som inte går att lösa slutgiltigt brukar jag ändra min syn på detta ibland. Där jag är nu tänker jag att i de fall jag stött på svårigheter att förlåta och ilska så har det varit nyttigt att tänka på ilska som ett försvar.
Det finns olika former av ilska men ofta är den ett försvar för något vi bär inom oss. Något som är sårbart som vi skyddar genom att anfalla något annat. För att bearbeta ilskan behöver man ta reda på vad den är ett skydd för. Vad är det sårbara eller skadade inom en, klarar man ta itu med det behövs inte ilskan som skydd längre och den brukar falna av sig själv. Ilska och förlåtelse handlar inte så mycket om andra. Men eftersom syftet är att skydda en mot det som gör ont inom en kan det vara svårt att komma i kontakt med det som ligget under.
Jag läste det du skrivit om Kim Phuc i första länken. Jag kan tänka mig att om hon hade varit besviken över sitt eget liv hade hon haft svårt att förlåta den som beordrade bombningen. Men om hennes liv är som den vackra bilden med henne och barnet har hon säkert inte så stort behov av ilska för att skydda sig själv.
Gick det där att förstå, det var spontant och lite abstrakt upplever jag. Jag tycker om din text om vrede, den inspirerade mig.
You must log in to post a comment.