Jo, jag har tänkt mycket på ilska och förlåtelse. Jag tycker också det är ett svårt koncept.

Som med många svåra koncept som inte går att lösa slutgiltigt brukar jag ändra min syn på detta ibland. Där jag är nu tänker jag att i de fall jag stött på svårigheter att förlåta och ilska så har det varit nyttigt att tänka på ilska som ett försvar.

Det finns olika former av ilska men ofta är den ett försvar för något vi bär inom oss. Något som är sårbart som vi skyddar genom att anfalla något annat. För att bearbeta ilskan behöver man ta reda på vad den är ett skydd för. Vad är det sårbara eller skadade inom en, klarar man ta itu med det behövs inte ilskan som skydd längre och den brukar falna av sig själv. Ilska och förlåtelse handlar inte så mycket om andra. Men eftersom syftet är att skydda en mot det som gör ont inom en kan det vara svårt att komma i kontakt med det som ligget under.

Jag läste det du skrivit om Kim Phuc i första länken. Jag kan tänka mig att om hon hade varit besviken över sitt eget liv hade hon haft svårt att förlåta den som beordrade bombningen. Men om hennes liv är som den vackra bilden med henne och barnet har hon säkert inte så stort behov av ilska för att skydda sig själv.

Gick det där att förstå, det var spontant och lite abstrakt upplever jag. Jag tycker om din text om vrede, den inspirerade mig.