Kan man verkligen diskriminera mot diskriminering?

av Johan Ydrén, kategori Reflektioner

En insändare i dagens upplaga av .SE:

Diskriminerade har i alla fall rätt att klaga
Jag är en medelålders man med etnisk svensk bakgrund. Jag tillhör helt enkelt den enda grupp, av alla grupper, som INTE är diskriminerad, och det gör att jag känner mig … diskriminerad.

Jag kan känna ett förakt från de andra grupperna för att jag tillhör denna hemska grupp som diskriminerar alla andra men ändå inte är nöjd.

Att tillhöra gruppen gör att jag har hundratals andra, plus en inkvoterad grupp, att kämpa mot för att få bostad, arbete och utbildning.

Och det är inte lätt, då skulle jag bra mycket hellre tillhöra en diskriminerad grupp, då får man åtminstone rätt att klaga.

Signatur – Ännu en diskriminerad

Har ni läst mina tidigare inlägg vet ni att jag just nu lyssnar på en kurs från UC Berkeley om ickevåld. En av grundstenarna för den filosofin är att man inte kan skapa positiv energi genom att tillföra negativ energi. Jag har inte hunnit reflektera över det tillräckligt mycket för att ha en egen ståndpunkt i frågan men spontant tycker jag att det är ett intressant sätt att analysera konflikter på. Mycket av det vi gör i konflikter är helt enkelt inte särskilt hjälpsamt. Det brukar t.ex. hagla anklagelser och förebråelser i en vanlig konflikt. Det tycks vara naturligt att klaga och kritisera för att försöka åstadkomma en positiv förändring. Så där på rak arm kan jag inte komma på något tillfälle då det varit en bra strategi.

Det finns många olika målbilder bland dem som är mest engagerade i diskrimineringsfrågor. Vissa kämpar mot diskriminering, andra kämpar för sina grupper. Jag är mest intresserad av att människor ska få rätten att vara enskilda individer och inte klumpas ihop i stereotyper. Förutsättningen för det tror jag är att vi möter varandra som enskilda människor och skapar mellanmänsklig kontakt, empati om man så vill. Jag tror om något att både kontakt och empati hindras av att man försöker bekämpa diskriminering genom att fortsätta klumpa ihop människor i grupperingar.

Samtidigt inser jag att det finns problem med mitt synsätt. Lite tyket formulerat föreställer jag mig att problemet är att om man har bråttom och vill känna att man gör något är det lättare att ta tag i och göra något för en grupp än att arbeta för att vi ska se varandra som individer. Frågan är dock om det är en bra metod. Jag tror sällan att den bästa metoden att lösa ett problem är att angripa det med samma metod som skapade problemet till att börja med.

Jag är förövrigt intresserad av era åsikter. Särskilt intressant tycker jag att det vore att få höra hur någon som är engagerad i diskrimineringsfrågor upplever kontrasten mellan att se människor som individer respektive en del av en grupp.

Share

Leave a Comment

Previous post:

Next post: