Eftersom vi måste sätta in vad vi hör i vår egen verklighet är det lättare att förstå de som är lika oss själva. Med stora skillnad i kultur, bakgrund och erfarenhet krävs det större ansträngning för att förstå.
Många som varit med om extrema händelser menar att det inte går att förstå ”om man inte var med”. Kanske är det så, men återigen så handlar det om vilja och förmåga att överbrygga avstånd och vara villig att se att någon annan kan ha en helt annan verklighet än dig.
I sammanhanget är det också bra att vara medveten om att det är till nackdel om man är så nära varandra att man tror sig förstå den andra. Allt för ofta agerar vi som att vi förstår för att vi tror att vi vet hur det är att ha skiljt sig, ha tonåringar, vara chef, få sparken, ha en syster eller vad det vara månde. Men det är förstås högst personliga upplevelser som förtjänar att betraktas som var och ens alldeles egna upplevelse.
Särskilt sorgligt tycker jag det är när jag hör människor som säger att de känner varandra utan och innan. När man inte längre är nyfiken på en annan människa har man slutat se den som egen individ och börjat umgås endast med sin inre bild av personen. Då förnekar man personen möjligheten att vara sig själv, att växa och utvecklas i relationen.
I grund och botten är vi alla människor med likartade behov. Alla söker samma sak men vi gör det på olika sätt. På ytan kan vi ha skilda intressen, känslor och värderingar men på djupet är vi rätt lika. Därför är det lättare att förstå någon om du släpper dem nära än om du har dem på avstånd.
